Institutionella investerare består bland annat av pensionsfonder, hedgefonder, banker, försäkringsbolag och investeringsbolag som ofta placerar pengar i värdepapper såsom aktier. De institutionella investerarna förvaltar en mängd aktiebaserade fonder.
Fonderna har den fördelen att de sprider risk. Ofta är aktieportföljen bred, vilket innebär att fonden har pengar placerade i många olika bolag.
I Sverige, USA och många andra länder förfogar de institutionella investerarna över en stor mängd aktier på börserna. I och med att de institutionella investerarna förvaltar ett stort aktiekapital har de också ett stort inflytande över många bolag. Ett extremt exempel på detta är när det amerikanska Old Mutual år 2005 och 2006 köpte samtliga aktier i Skandia och blev Skandias nya ägare.
De institutionella investerarna kritiseras ibland för att tänka allt för kortsiktigt vilket skapar instabilitet på börsen. Enligt kritikerna kan de institutionella investerarnas makt över olika bolag få negativa konsekvenser eftersom de bara tänker på sin egen avkastning. Framför allt kritiseras hedgefonderna, som är en typ av specialfonder som inte är lika hårt reglerade som t ex aktiefonder. Dessa fonder spekulerar i aktier, räntor, valutor med mera. När börskurserna faller säljer hedgefonderna sina tillgångar och bidrar på så vis till ett ökat börsfall.
Till de institutionella investerarnas försvar går det att hävda att de helt enkelt strävar efter att få så god avkastning som möjligt, att det är deras skyldighet. T ex en pensionssparare vill inte förlora de pengar som han har i en fond. De institutionella investerarna agerar således helt korrekt och ekonomiskt rationellt.
2009 gick tretton institutionella investerare på Stockholmsbörsen ihop för att gemensamt agera för ett mer ansvarsfullt och långsiktigt aktieägande. Flera av dessa aktörer var pensionsfonder, bankfonder och försäkringsbolag.
Fidelity International är en av världens främsta institutionella investerare.